Är det bara jag som tycker att årets valaffischer ser ovanligt retuscherade ut? Människorna på bilderna ser inte helt levande ut, nästan som att de är genererade av en dator. Sedan slår det mig, de är politiker! De är politiker som vill bli valda. Valda till riksdagen, till kommunfullmäktige, bilda regering, styra och ställa. De där som inte riktigt har båda fötterna på jorden, inte riktigt har kontakt med verkligheten. ism hit och ism dit. Löften, valfläsk och idiotiska floskler som “rösta på oss om du vill ha en bättre värld för alla”.
Men borde inte någon ha sett hur icke-levande politikerna ser ut på de retuscherade valaffischerna? Någon måste ju ha koll, eller? Man tycker ju att någon borde ha koll på alla floskler och löften som fullkomligen vräks ut i det offentliga rummet, nu när alla skall försöka få ta sin lilla bit av makten över din vardag. Eller är det som det brukar, vi drar på oss en ny skrud och spanar in de nya fina färgerna i spegeln ett tag innan vi kommer på att det är dags att byta igen. Och igen. Och igen.
Makten över din vardag. Vill du ge bort den? Vill du verkligen att en person som representerar en organisation som har ett enda syfte, att få makt över din och andras tillvaro, skall få makten över din vardag. De vill ha din lojalitet, din solidariet. Du skall ställa dig upp för andra. Röstar du bara på dem så fixar de allt. Då försvinner allt dåligt i samhället. Kvar blir bara det som är bra, vackert och rosaskimrande. Och blir det inte så, så kan du alltid peka ett finger på dem och skylla på att de lovade dig det.
Eller inte.
De hävdar att bara genom att ge dem makten så kan de förändra världen. Din värld. Din stad. Vår värld. Landet. Och du gillar inte hur “världen ser ut nu” så du skall “minsann ändra den och låta dem få veta att jag inte går med på vad som helst.”
Det är en egoistisk värld vi lever i. Selfies och #hashtags är viktigare än medmänsklighet och solidaritet. Men medmänsklighet och solidaritet har inget med politik att göra. Det börjar i bröstkorgen och innanför pannbenet. Det spelar ingen roll vilken färg på strumporna makten har. Du kan inte på fullaste allvar mena att du skall skylla bristen på empati och omtanke på det ena eller andra politiska partiet. Visst finns det marginalpartier som lallar runt likt hysteriska tomtar och skriver död åt än det ena och än det andra, men jag pratar om de som representerar den större delen av oss. De stora etablerade partierna har ett intresse, att sitta vid makten. Kompromissen de måste komma överens med oss om för att vi skall låta dem sitta vid makten är det som kallas politik.
Gamla kommer att ha liggsår, hemlösa kommer att slås ut och skolan kommer att i varierande grad vara dålig. Detta förändras inte för att någon politiker hävdar att de “Vill bygga ut Stockholm” eller “Göra Stockholm till en bättre stad för alla.” Det förändras för att du engagerar dig tillsammans med andra och samlar ihop protester och skrivelser till utbildningsförvaltningen, får rektorn utbytt i ditt barns skola, ställer krav på kommun och landsting att de skall följa lagen och hjälper till vid insamlingar till förmån för hemlösa. Det förändras inte för att du lägger en lapp i ett kuvert och sedan hävdar att “Jag har röstat för förändring, så jag har gjort mitt.”
En stor del av vårat system är trasigt. Men det blev inte trasigt nyss. Det hände inte över en natt eller över en mandatperiod eller två. Vissa saker har såklart gått sönder denna gång, andra saker gick sönder för länge sedan och har sedan dess blivit ett lapptäcke av bedrövelser och fel. Vi skulle behöva göra om många saker från grunden och lyfta bort politiken från vissa av dem; utbildningssystemet i Sverige skulle t ex behövas göras opolitiskt och göras om.
Det händer bra saker under alla mandatperioder och det händer dåliga saker under alla mandatperioder. Mycket kan inte våra politiker påverka, hur mycket de än försöker hävda att de ligger bakom det. Idag har vi en informationsintensitet olik någon annan. Hur hade ditt favoritparti och dina favoritpolitiker klarat sig för 20 år sedan om det sett ut som det gör idag med Twitter, Facebook och “Internet” i största allmänhet? De flesta budskapen på dessa underbara valaffischer är återvinning, plagiat och riktigt trötta floskler.
Hjälp till i ett soppkök någon kall och regnig Novembermorgon, ställ upp som ledare för ett idrottslag, skriv till myndigheter och press, protestera mot hysterin att bygga lägenheter på varenda kvadratcentimeter av storstäderna, dyk upp på lokala möten och engagera dig i människor runt omkring dig. Men sälj dig inte så billigt att du går på vad som helst. Alla färger bleknar. Även de retuscherade.
Hejja Sverige 🙂
