Brolle: Elvis, Cash, The Killer & me

Oavsett om du är uppvuxen med Presley, Cash och Lewis eller inte så är Brolles uppsättning på Göta Lejon, “Elvis, Cash, the Killer and me” riktigt sevärd! Jag fick förmånen att vara med på ett genrep på Göta Lejon ikväll. Tyvärr hade jag inte med mig någon vettig kamera (trots att jag faktiskt fick tillstånd), ni får helt enkelt gå och se föreställnigen.

Under 1tim 45min tar Brolle (eller “Brulé” som den tecknade Jerry Lee Lewis kallar Brolle från filmduken bakom scenen) oss genom historien om dessa tre giganter inom musiken, och många av deras inspirationskällor. Det gör duktigt ont i själen när man blir påmind om hur mycket tragedi som ofta döljer sig bakom människor som vi “avgudar” på ett eller annat sätt.

Jag är själv uppvuxen med deras musik och jag antar att man kan säga att den kom med modersmjölken. Hur som helst, och på enklast möjligast sätt, Brolle & Co gör ett jävligt bra jobb! (Det är ingen kärnfysik att förstå vem Brolle helst vill låta som, men faktum är att när han drar ner på tempot och tar de lugna låtarna så låter det stundtals briljant!)

Jag måste också passa på att tacka Katja som fixade biljetter 🙂

Ägd på Rival m Schyffert/Lindström

20140323_202140_Agd

Henrik Schyffert och Fredrik Lindström är onekligen ett klockrent radarpar när de tar sig an problematiken med konsumtionssamhället, den ständiga jakten på makt och pengar och vad livskvalitet egentligen innebär.

Det är svårt att tro att någon i Sverige skulle kunnat undvika att springa på dessa två herrar på något sätt. Genom åren har de varit närvarande i väldigt mycket av svenskt “nöjesliv” och/eller “kultur”.

Föreställningen är bra. Den flyter på och vi skrattar där det förväntas. Ibland lyckas de få till en överraskande vändning och/eller utlägg.

Men väldigt mycket av denna föreställning är förutsägbart, det är väldigt mycket lättsmält och teflonbehandlat.

Och här tycker jag problematiken blir som mest tydlig.

På scenen står två begåvade berättare, skådespelare och komiker.

De borde kunna “ryta till” lite oftare. De borde kunna sticka ut hakan lite tydligare. De har hela publikens uppmärksamhet likt ett barn som följer en trollkarls alla rörelser. Men precis som med trollkarlen som gärna upprepar samma trick lite för många gånger för att visa hur bra han är, så biter inte Schyffert/Lindström riktigt till. Det blir aldrig sylvasst, det blir aldrig riktigt syrligt.

Man lämnar föreställningen med en liten känsla att man just beskådat en föreställning i självgodhet och “en vanlig dag på jobbet”. Med den begåvning som fanns representerad på scenen hade jag förväntat mig mer.

Nice try.